Vårt race började således med en heroisk insats av Jocke som med tuber och torrdräkt tvättade av en riktigt smutsig botten. Marschfarten för motor gick från mediokra 6 knop till mer normala 7,2 knop.
Christoffer, Jocke och två gånger Fredrik samt en full dykardräkt startade konservativt från Stendörren, en bit utanför Saltsjöbaden med endast stor i en kolsvart kväll. En frisk bris rätt i aktern och direkt upp med spinnakern efter start. I god fart, men kusligt platt jobbade vi oss norrut, förbi Franska Stenarna. Där fick vi kontakt med Chazara, båten som startade innan oss. Vi fortsatte norrut förbi Möja och vinden friskade allt eftersom. Ut mot Morsken laddade vinden på med upp emot 20 knop. Den vred även västerut vilket gjorde att det blev brantare och brantare. För brant skulle de visa sig. För när vi girade norrut klarade vi inte längre av att bära spinnakern. Snabbare än en grisblink låg vi på sidan. Och där blev vi kvar ett tag. För länge. trist nog överlevde inte spinnakern den valhänta och av mörkret långsamma nedtagningen, utan en nylonyta stor som en normal studentlya drog iväg i den kolsvarta natten.
Nåväl, vi hade ju det vi behövde, fler segel och en stadigt ökande vind. Upp mot rundningen seglade vi safe och såg bara till att segla kortaste vägen. Laddade lite varm soppa. En del snack om att ordna en rejäl minnesstund för spinnakern, när vi kom till Mariehamn och humöret var åter på väg uppåt. Det skulle dock sjunka hastigt igen då vi rundade och satte kurs österut. Ingen spinnaker och så surt, så surt att köra med uthalsad jib och stor på precis plattmacka medans Chorizo bara dundra om oss. Men, 4 mil senare skulle vi lova upp ett par grader och detta gjorde att vi kunde få upp vår lilla gennaker på peket. Sättningen av den garnade gennakern gick bra i den friska vinden och äntligen fick vi riktig fart. Och mer fart. Och ännu mer fart. Det gick utav bara fan. De 22,5 milen mellan Tjärven och marhällan skalade vi av på 2 timmar blankt. Det bara tjöt i riggen och skummet yrde när vi äntligen fick ordentlig fart med gennakern. Vinden ökade upp emot 30 knop i byarna. Det var första gången som vi verkligen kunde dra nytta av gennakerns stabilitet. Det var kusligt när man styrde med en apparent på 135 för att i en liten surf känna hur trycket stegrade och apparent sköt fram mot 95 med fartökningen vilket ledde till att man kunde gå ännu djupare med bibehållen fart.
Med hög puls och mycket vatten på däck dundrade vi fram emot gryningen. Det var den bästa seglingen på mycket lång tid. Så intensivt, och ju närmare vi kom Marhällan desto större blev vågorna. Nedtagningen av gennakern på fyra man i monstervågorna var även den intensiv med en del blåmärken och blessyrer. Och vi vill påpeka en sak, att skall man sätta en jib i 30 knops vind, är åtminstone ett fastsatt skot att föredra. Har man ingen, kan man lätt få en duglig snärt av det levande skotet på örat som påminnelse av visad klumpighet. Två mil tog manövern att byta segel och med jib kunde vi sakta segla in i en avtagande vind mot Mariehamn.
I Mariehamn gjorde Panache med besättning inget fuskjobb. Hemresan i halvvind med en saknad besättningsvikt på ca 300 på railen, var skön, men det var ganska solklart att farten blev lidande. Så istället för det vanliga eftertugget på Blidö pep vi hem för en kväll hemma.
Tack till Caroline och Göran och Trollbäckens Båtsällskap för ett undrbart arrangemang hälsar Panache med besättning
Christoffer, Jocke och två gånger Fredrik samt en full dykardräkt startade konservativt från Stendörren, en bit utanför Saltsjöbaden med endast stor i en kolsvart kväll. En frisk bris rätt i aktern och direkt upp med spinnakern efter start. I god fart, men kusligt platt jobbade vi oss norrut, förbi Franska Stenarna. Där fick vi kontakt med Chazara, båten som startade innan oss. Vi fortsatte norrut förbi Möja och vinden friskade allt eftersom. Ut mot Morsken laddade vinden på med upp emot 20 knop. Den vred även västerut vilket gjorde att det blev brantare och brantare. För brant skulle de visa sig. För när vi girade norrut klarade vi inte längre av att bära spinnakern. Snabbare än en grisblink låg vi på sidan. Och där blev vi kvar ett tag. För länge. trist nog överlevde inte spinnakern den valhänta och av mörkret långsamma nedtagningen, utan en nylonyta stor som en normal studentlya drog iväg i den kolsvarta natten.
Nåväl, vi hade ju det vi behövde, fler segel och en stadigt ökande vind. Upp mot rundningen seglade vi safe och såg bara till att segla kortaste vägen. Laddade lite varm soppa. En del snack om att ordna en rejäl minnesstund för spinnakern, när vi kom till Mariehamn och humöret var åter på väg uppåt. Det skulle dock sjunka hastigt igen då vi rundade och satte kurs österut. Ingen spinnaker och så surt, så surt att köra med uthalsad jib och stor på precis plattmacka medans Chorizo bara dundra om oss. Men, 4 mil senare skulle vi lova upp ett par grader och detta gjorde att vi kunde få upp vår lilla gennaker på peket. Sättningen av den garnade gennakern gick bra i den friska vinden och äntligen fick vi riktig fart. Och mer fart. Och ännu mer fart. Det gick utav bara fan. De 22,5 milen mellan Tjärven och marhällan skalade vi av på 2 timmar blankt. Det bara tjöt i riggen och skummet yrde när vi äntligen fick ordentlig fart med gennakern. Vinden ökade upp emot 30 knop i byarna. Det var första gången som vi verkligen kunde dra nytta av gennakerns stabilitet. Det var kusligt när man styrde med en apparent på 135 för att i en liten surf känna hur trycket stegrade och apparent sköt fram mot 95 med fartökningen vilket ledde till att man kunde gå ännu djupare med bibehållen fart.
Med hög puls och mycket vatten på däck dundrade vi fram emot gryningen. Det var den bästa seglingen på mycket lång tid. Så intensivt, och ju närmare vi kom Marhällan desto större blev vågorna. Nedtagningen av gennakern på fyra man i monstervågorna var även den intensiv med en del blåmärken och blessyrer. Och vi vill påpeka en sak, att skall man sätta en jib i 30 knops vind, är åtminstone ett fastsatt skot att föredra. Har man ingen, kan man lätt få en duglig snärt av det levande skotet på örat som påminnelse av visad klumpighet. Två mil tog manövern att byta segel och med jib kunde vi sakta segla in i en avtagande vind mot Mariehamn.
I Mariehamn gjorde Panache med besättning inget fuskjobb. Hemresan i halvvind med en saknad besättningsvikt på ca 300 på railen, var skön, men det var ganska solklart att farten blev lidande. Så istället för det vanliga eftertugget på Blidö pep vi hem för en kväll hemma.
Tack till Caroline och Göran och Trollbäckens Båtsällskap för ett undrbart arrangemang hälsar Panache med besättning
