Sammanfattning Gotland Runt 2008

Vaxholm, lördag 6/7

 

Efter en hysterisk vecka har saker och ting lugnat ner sig något och bitarna har sakteliga börjat falla på plats. Det är nu lördag eftermiddag, en stund för eftertanke och kontemplation. En tid för sammanfattning, analys och slutsatser.

 

Söndag 29/6

 

Starten på Eurocard GR 2008 går för ORC International. Vi har gjort en korrekt bedömning att det föreligger en avsevärd lovartsfördel på linjen och kommer iväg utmärkt. Ett par minuter in  racet ser vi vind i lovart och slår ut mot den vind som bl. a. Ernst & Young och Stark dragit nytta av. I en alltmer vridande vind kan vi öppna seglen in mot rundningen av Alma. Vi går bra och rundar Alma ca 3 minuter bakom Ernst & Young. Vi håller kursen ut mot fri vind och slår sent, återigen i medvetet fri vind. Kryssen ner mot Nynäs går fint, vi ligger medvetet babord om fältet och håller god fart. Nu lägger kompassen i Raymarine systemet av och vi famlar lite efter mest vägvinnande kurs. Navigatören går ner för att försöka reda ut problemet. Osäkerheten härav leder till ett risigt slag framför en amerikansk 48 fotare som går om oss i lovart. Vi slår igen och lägger oss på babords halsar. Samtidigt ökar vinden och vi börjar trimma om seglen för mer kraft genom en ökande sjö. Vi byter rorsman.

 

Plötsligt hörs ett "STYRBORD"! Rorsman lovar allt han kan och Panache börjar lova. Too little and too late. Sekunderna efter att vi hört styrbord ser vi med fasa hur en pekeförsedd stäv klättrar upp över skarndäck och upp på rufftaket. Ljudet när plast rivs och mantåg går av fyller mitt huvud. En minnesbild jag kommer att få leva med. Panache fortsätter att lova och sakta kanar stäven ut från Panache och tystnad inträder. Helvete dånar i mitt huvud. Någon skadad? Tar vi in vatten? Snabbt ner med förseglet för att besiktiga skadorna. Gelcoatflagor och glasfiberfibrer på däck. Hål i taket och i skarndäck – ser ut som en förryckt gått lös med yxa på däcket. Mantåget är nerrivet, stolpar och grinden är lösryckta.

 

Fantasia skriker okvädningsord och försvinner. Vi ligger kvar ett par minuter och samlar ihop oss innan jag bestämmer mig för att bryta. Jag kan inte ta på mitt ansvar att fortsätta utan mantåg. Utan att kunna garantera säkerheten för besättningen samt med risk för få in fukt i distansmaterialet och därmed förvärra skadorna på Panache känns det meningslöst att fortsätta. Vi sätter kurs in mot Sandhamn. Stämningen ombord var tryckt. Som skeppare mådde jag uruselt. Kollidera på öppet hav. Som babordsbåt. Vi som aldrig ens varit nära tidigare. Ducka gör man i god tid, något vi gjort ett par gånger tidigare under benet från Alma neråt. Segling är i mina ögon en gentlemannasport. Och ingen av våra motståndare tidigare under säsongen kan säga något annat.

 

Nu kommer frågorna. Var kom Fantasia ifrån? Ingen ombord, och jag menar ingen hade henne med i beräkningen. Hon borde legat väl framför oss. Vi hade sett hennes "fattop" stor med ett rev i tidigare väl framför oss i slaget innan. Var fan kom hon ifrån? Det får vi inte veta. En liten lägesbeskrivning – vi går i 7, 3 knop i 20 knops vind. 8 man på lovartsrailen, navigatören i ruffen och rorsman i lovart tittandes på tellisarna. Vi brister i uppmärksamhet och blir brutalt straffade för det. Men, vi är babordsbåt och felet är vårt. Som skeppare är ansvaret mitt och jag tar det, bland annat när jag blir intervjuad av SVD under dagen efter. Men var konsekvenserna tvungna att bli så allvarliga? Mer om det senare.

 

Vi stävar in mot Sandhamn, lägger till och lämnar in haverirapporten. Efter det stävar vi mot Vaxholm. Sent ringer tävlingsledningen och vill ha protestförhandling klockan 10 på måndag.

 

Måndag 1/7

Bil ut till Stavsnäs och färja ut till Sandhamn. Träffar Gunnar Widerlund, Fantasias skeppare som hastigast innan förhandlingen. Under förhandlingen framkommer det, eftersom Gunnar får lägga fram sin version först att Fantasia har sett oss någon minut innan kollisionen och under tystnad inväntat en väjningsmanöver från vår sida, dock helt utan att göra sin närvaro eller risken för kollision hörd på sådant vis att vi uppmärksammat det. Inte heller har de undvikit kollision, förrän, de enligt egen utsago, i sista stund försökt att lova, men att det då varit för sent. Vi bedöms vållande till kollisionen och skulle diskvalificerats om vi fortsatt seglingen. Vad skall man säga. Jo, det kan jag säga att om vi varit styrbordsbåt och sett någon fan som inte såg ut att ha för avsikt att väja så hade vi  ropat som fan så fort vi insett fara för kollision, och, om detta inte hjälpt hade vi duckat och   

protesterat fort som fan självt. Aldrig, och jag menar aldrig hade vi utsatt egen båt eller annan båt med människor ombord för faran med en kollision mellan två båtar. Det är ju för fan livsfarligt. Båtar kan sjunka och folk kan bli skadade, rent av dödade. När jag hör att Fantasia sett oss i en minut och skriker till oss först 2-3 sekunder innan kollision blir jag djävligt upprörd. Att vi gjorde fel är en sak, men, att inte göra allt för att undvika en kollision är fan inte OK. Pretty fucking far from OK, om man frågar mig. Kappsegling eller inte. Man kan fan inte åka runt och krocka med allt bara för att man har rätt till det. En vecka senare är ilskan över detta fortfarande lika stark.

 

Tisdag 2/7

Transport av Panache till Lidingövarvet.

 

Onsdag 3/7

Lagning av Panache, stöttor anländer till Lidingövarvet från Beneteau i Frankrike (inom 48h!).

 

Torsdag 4/7

Fortsatt lagning Panache. Mantåg till Benns.

 

Fredag 5/7

Mantåg färdiga på Benns.

 

Lördag 6/7

Mantåg monteras på Panache.

 

En sak är säker. Värdet av bra leverantörer och partners kan inte överskattas. Sittandes här nu, mindre än en vecka efter kollisionen med Fantasia så känns det underbart att Panache är i segeldugligt skick igen så vi kommer att kunna semestersegla i mitten på nästa vecka enligt plan. För dem som inte vet det så är nämligen Panache förutom en kappseglingsbåt även familjens flytande sommarnöje. Detta kan vi tacka främst Rikard på Alandia, grabbarna och tjejerna på Blue Ocean Yachts, Peder på Lidingövarvet, Ingvar som plastade igen hålen och Benns Mast för.

 

Min familj, min besättning och jag vill tacka alla ovanstående för fantastiskt bemötande, korta beslutsvägar, gott jobb och tillmötesgående i en tid som varit oerhört jobbig. Ni har alla varit ovärderliga.

 

Fredrik Odhe

Skipper Panache